Idag har sanningen börjat gå upp för oss. Jag och Soufiane kommer högst antagligen inte att kunna bila hem till Åland tillsammans i början av juni. Vi har så länge hängt oss fast på hoppet även om vi väl sedan en tid har förstått att dessa drömmar inte kommer att gå i uppfyllelse, åtminstone inte nu. Men nu måste vi börja tänka på andra planer.

Hans papper kommer antagligen inte att komma i tid och jag måste resa hem för att jobba. Vi började den här pappershärvan i semptember och hade då 10 månader på oss. Alla sa "På 10 månader ska ni ju hinna." Men nu har 8 av dessa 10 månader gått och vi har inte mer än vi hade i september.

Allt känns så hopplöst, vi har gjort allt vi kunnat och vad har vi fått för det? Inget! Vi får bara höra att vi ska  vänta, vänta ...vänta...

Jag blir galen på dessa spanska myndigheter som tar en evinnerlig tid på sig för att fixa ett enda litet papper!

Men jag ger inte upp så lätt! Vi har förtfarande nästan 2 månader på oss och vi kan ju alltid hoppas på ett mirakel, att papprena tillslut kommer. Eller så får jag resa hem ensam och Soufiane får komma efter när hans papper har kommit. Men jag vill ju fortfarande tro att det inte måste bli så...